Idag var det åter igen dags för en heldag med guide. Denna gång utgick vi från Huê och reste med bil norrut ca 2 timmar till Quang Tri-provinsen. Vi besökte Hien Luong Bridge, som var och är ett viktigt landmärke för den tidigare delningen av Vietnam i norra och södra. Vi besökte också Vinh Moc tunneln som beboddes av 60 vietnemesiska familjer under Vietnamkriget. I sex år(!) bodde dessa människor i gångarna för att i princip bara gå ut när mörkret fallit ovan jord. Trångt och blöt var det där under marken. Gångarna består i olika lager av tunnlar på 12, 15 repektive 23 meters djup. Vi var endaste nere på 12 och 15 meters djup, då de lägsta tunnlarna var översvämmade nu under regnperioden. Vi åkte sedan in till Dong Ha och åt lunch på en liten restaurang. Staden var en viktig "knytpunkt" under kriget då två av landets största vägar går genom staden. Vägarna som går staden knyter också landet till Kambodja och Laos. Efter lunchen åkte vi för att besöka Rock pile, vilket är det högsta berget i området. Det användes under kriget som utkikstorn på den norra delen och kan endast tillträdas via helikopter då landet nedför och vägen upp på berget är full av landminor. Så, sammanfattningsvis har dagen bestått av mycket krigshistoria. Det är otroligt intressant att besöka både norr och söder då det tycks vara en väldig skillnad mellan landsdelarna, även om de i nuläget är överens om att Ho Chi Min var deras största ledare och hans ambition om att ena det vietnamesiska folket verkar vilja efterlevas. Hur som helst så känns det som att det kommer att bli fler resor till detta land i framtiden.
Krigsminne i form av en ruin av en gammal kyrka. Även här översvämning.
Nyligen rest krigsminne för att minnas kriget. Monumentet är format som palmblad.
Hien Luong Bridge
Ja, vi har stått på båda sidorna samtidigt ✌️
En av tretton ingångar till tunnlarna under marken. Sex av dem ser ut typ såhär och leder ut på land, medan sju av leder ut till vatten för att ta sig ut oupptäckta av amerikanerna för att exempelvis kunna frakta vapen.
Dessa gångar ovan mark leder till ingångarna till underjorden för att byborna snabbt skulle kunna ta skydd.
Det som finns kvar av en exploderad bomb som användes att banka på för att varna för flyganfall.
Ett litet museum precis bredvid ingång nummer tre där vi gick ned i underjorden.
Här sitter byborna vakt för att kontroller att inga obehöriga tar sig ner i gångarna.
En familj i ett av utrymmena som var deras hem där nere.
Såhär såg utrymmena för varje familj ut tomt.
Här föddes barnen som blev förlösta under tiden människorna bodde i gångarna.
Här är ett något större utrymme som användes som samlingspunkt. Här menade guiden att de samlade uppåt 150 människor samtidigt "utan problem" för att uppdateras kring det senaste läget i kriget.
Här är en av utgångarna mot vattnet.
Vid vattnet idag. Under kringtiden var det sandstrand när man kom ut ur gångarna, men nu har de byggt upp en strandpromenad här.
Det är svårt att med bilder visa hur trångt, blött och mörkt det var där nere då bilderna är tagna med blixt. Det satt lampor med jämna mellanrum, men annat än det var det totalt mörker. Guiden menade också att många på grund av klaustrofobiska känslor inte klarar av att gå i gångarna. Det ska tilläggas att varken jag eller Alexander kunde gå rakt där inne.
Rock pile.
skriven
Intressant historia. Det verkar varmt trots regnet. Kram och Puss.